I DN den 31 maj skriver vänsterpartister i Stockholm att de kräver att dubbdäck förbjuds i hela Stockholms innerstad. De far med felaktigheter, för att inte säga rena osanningar, för att hävda sin mening utan att ta den minsta hänsyn till trafiksäkerheten. Artikeln är så tendentiös att den är knappt värd att kommentera. Men ändå, trafiksäkerheten får man bara inte helt bortse ifrån i en miljödebatt där man dessutom bortser från andra mycket farligare effekter. Nanopartiklarna, som avges av avgaserna och som det kan finnas ett hundra miljoner av i en liter luft som man inandas, nämns inte med ett ord. Dubbdäcken används endast på vintern och det är sällan att vägarna är så torra att det det bildas partiklar i luften på grund av dem. Möjligen på våren. Avgaserna finns året runt och är kanske värst på sommaren då folk är mera ute på gatorna, har öppna fönster och vistas på uteserveringar.

Politikerna hävdar att dubbdäcken är den enskilt största källan till skadliga partiklar i luften. Fullständig nonsens! 1 miljon nanopartiklar från avgaser i en liter luft som dessutom lätt kommer ner i lungorna och ut i blodet måste vara avsevärt farligare.Det finns tyska undersökningar som visar detta och där finns inte dubbdäck överhuvudtaget.

Politikerna påstår att 30-40 personer dör i Stockholm varje år av partiklar från dubbdäcken. Ramlar de bara ned på gatan och dör, kan man fråga sig. Nej, så är det inte, utan det är fråga om redan sjuka eller gamla människor som dör en något för tidig död. Det känns cyniskt att skriva detta, men det är det som är sanningen, inte det som politikerna skriver i sin debattartikel i en svensk rikstidning. I trafikolyckor däremot kan man dö direkt, även om man är en fullt frisk tonåring. Man behöver inte vara i livets slutskede.

Politikerna hänvisar till norska och svenska erfarenheter med dubbfria däck där de påstår att man inte kunnat påvisa fler olyckor. Naturligtvis inte. Varken i Norge eller Sverige förekommer helt dubbfri trafik vintertid. Dubbarna har stor betydelse för att skapa grepp för de som kör odubbat. Skulle dubbdäcken helt försvinna så skulle de odubbade däcken glida, spinna och polera isen ständigt så att det skulle bli bara halare och halare. Politikernas påstående saknar således helt grund. Dessutom finns flera vetenskapliga undersökningar som visar dubbdäckens betydelse för att minska olyckor såväl vinter- som sommartid.

I Göteborg har man inte kunnat påvisa en positiv effekt på luften med det dubbförbud som rådde förra vintern på Friggagatan. Artiklar om detta har funnits i pressen, bland annat i tidningen Motor.

Så länge det saknas andra sätt att rugga isen eller att få bort isen från vägbanan vintertid innan någon olycka sker så behövs dubbdäcken. Sandning leder sannolikt till värre partikelproblem och ökad saltning är inte bra, varken ur miljösynpunkt som ur ekonomisk synpunkt.

Egentligen borde vänsterpartisterna kräva ett totalt bilförbud i Stockholm. Då skulle man kunna tala om ren luft. Men det är väl politiskt omöjligt, bättre att hacka på dubbdäcken.

I Dagens Industri finns en artikel om Swedbanks VD Michael Wolf, som körde från Stockholm till Kolmården en tidig morgon med en redaktör från DI som passagerare. Hon, Johanna Saldert, beskriver hur Wolf plötsligt i 110 km/t slår till bromsarna allt vad han orkar, men det händer inget. En bilkö 500 meter längre fram kommer allt närmare. Till slut lyckas Wolf styra åt sidan och passerar 5 bilar i kön. Sannolikt var det bättre grepp närmare diket. Alltså en bromssträcka på bortåt 550 meter på en av Sveriges mest trafikerade motorvägar. Blankis kan således uppträda när som helst och var som helst.

Vi vet ju inte vad det var för däck på bilen, en Audi  lånebil eftersom Wolfs egen bil stod på verkstad. I sämsta fall var det sommardäck, men man skall väl inte beskylla Autoplan (Swedbanks eget leasingföretag) för att låna ut olagliga bilar. Nej, troligtvis är det de underbara miljövänliga dubbfria vinterdäcken som vissa politiker och myndigheter påstår är lika bra som dubbdäck. Vad utsätter vi oss inte för i tron att vi skonar miljön. Egentligen borde vägen ha varit saltad eller sandad, men båda åtgärder är också negativa för miljön.

En enkel beräkning av friktionen utifrån artikelns uppgifter om hastighet och bromssträcka ger vid handen att det rör sig om en friktionskoefficient på 0,09, således ett värde man får med odubbade däck på blankis. Med bra dubbdäck (nordiska) hade bromssträckan blivit i sämsta fall hälften. Dessutom hade dubbarna rivit i isen så att nästa bils däck hade fått något att greppa i. Som det nu var så polerade Hr Wolfs däck isen ännu mer för bakomliggande bilar. Det kanske var det han själv råkade ut för som följd av att flera före honom hade bromsat, med odubbade däck.

Det här är en av de bästa praktiska exemplen från det verkliga livet där man ser att bromssträckor på över en halv kilometer är ingen myt. Artikeln var mycket intressant i övrigt också och kan rekommenderas.

Avslutningsvis kan jag nämna att jag har själv råkat ut för samma väglag på samma vägsträcka utanför Nyköping. Den gången hade polisen stoppat trafiken en stund medan saltbilen körde. Jag klarade mig kanske tack vare att jag var medveten om att temperaturen var farligt nära minusgrader. Jag körde försiktigt. Naturligtvis hade jag ju dubbdäck också.